freddelarsson

Nu har jag, efter en minst sagt våt period i Manchester, kommit hem igen.
De sista dagarna innan jag drog var jag med Terje och Mads, de två norrmännen jag hittade. Det var två, öh, excentriska typer. Man har väldigt sällan tråkigt i Norge, har jag fått lära mig.

Det blev aldrig någon utflykt till Skottland. Det var nog bäst så.

Jag hörde att Gefle hade slagit Kalmar på bortaplan. Stort.

Jo, det var helt klart bäst så. Det känns dumt att starta (starta, fortsätta - jag vet inte längre) någonting nu. Nu ska jag ju börja mitt nya liv. Det som ska vara lugnt och harmoniskt.

Norrmännen bjöd in mig till Oslo. De bjöd i och för sig in allt som de träffade till Oslo. Men ändå. Jag sa att jag skulle försöka "komma loss" runt jul.

Dagens Låt: Morrissey - Come Back To Camden (Camden...)

Det regnar ratt sa mycket har borta. Nu ljog jag. Det regnar fruktansvart mycket pa den har on. Det har regnat sa mycket att jag inte har haft nagon internetuppkoppling pa hotellet. Nu har jag, till slut, hittat en uppkoppling.

Jag har aven bytt stad. Jag har akt fran London till Manchester (ni vet, who put the M in Manchester?")
Forsta kvallen i Manchester motte jag tva norksa killar ute pa en pub. Det var tva skona lirare, och vi blev sittande dar till langt in pa smatimmarna. Mycket trevligt. Jag ska ut med dom ikvall igen, da ska de visa mig var alla "bitches n' hoes" finns.

Jag tror att det ska bli roligt.



Dagens Låt: The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out (Ar man i Manchester, sa ar man faktiskt i Manchester.)

Radio gaga. Eller "radiosmörja", som det ( inte alls speciellt fint) heter hemmma.
Nu sitter jag och kollar på Spin City. UTAN TEXT!

Visst, det verkar som en liten grej. Men borgmästaren gillar det. Och vem fan gör inte det?

"Panic on the streets of London, panic of the..."

Ni som hör det där, hälsa henne att jag fortfarande tycker om henne. Okej?

Jaja, ni har redan hört dagens låt.

Jag var på kalas idag. Det var varken roligt eller speciellt. Men ändå bjöd det på en hel del spänning. Saker och ting har en tendens att göra det när man beger sig ut på sådana här resor själv. Svenskarna från hotellet inbjöd mig till deras kusiner. Och tro mig, engelska födelsedagar är inte alls som svenska.
(De är snudd på obehagliga. Jag kan inte säga att jag känner mig bekväm med det engelska språket, det kan jag verkligen inte. Jag har fullt sjå med det svenska.)

Doctor Cox Jordan är snygg. Eller hur?

Hamsun har skrivit en bok. Den ska inte alls kallas bra, för det tror jag inte många tycker att den är. Min far tycker nog inte heller det, men han läser den ändå. Han tycker om att citera böcker. Och Gud, vem gör inte det. Med citat som:
"vem har inte varit med om situationer där detta att lyfta en häst har känts som en naturlig utväg?"   vinner han många poäng. Och, för den delen, vem fan har varit med om sådana situationer? inte jag, i alla fall.
Kanske Jesper.

Vi har ett förhållande som bygger på silential samspråkighet. Det är sådana vi är, min far och jag. Ofta, för jag vill inte säga alltid, beter han sig mycket konstigt. Det kan bero på hans osunda intag av cali-pop. För, om jag har förstått det hela rätt, så gillar han inte alls den här serien, utan tittar på den för att...för att... ja, vem fan vet varför?

Ibland så lyckas man skriva (eller säga eller rita eller sjunga eller dikta eller... ja, du fattar) vad man menar, och ibland... ja, ibland vill man bara lyfta en häst. Och det räcker oftast en bra bit.
Ibland till och med längre än vad man tror att det ska räcka. Men ofta räcker det. Det är lite konstigt det där. Man kunde hoppas att Voltaire hade sagt något liknande. Det har han nog inte gjort. (Jag kan såklart inte gå i god för att vår vän inte har sagt något sådant. Det vore konstigt. Hur skall jag veta vad han har företagit sig? Om man antar att jag vet något sådant så kan man vara ute och cykla. Inte nödvändigtvis, men förmodligen).
Men man kan förstås hoppas. Man kan även hoppas på Honoré de Balzac. Han har skrivit en väldigt fin bok om Paris. Den borde alla läsa, han påminner en hel del om Dostojevski. Så som han behandlar Raskolnikov borde Balzac framföra "makaronimannen". Om inte annat så är St. Petersburg värd det. Och hör sen.

Dagens Låt: Lars Winnerbäck - Kom Änglar  (Kom änglar, och ta mig härifrån. För det är det jag vill. Det, eller en charter till Kreta)

Sådär. Efter en jäkla massa strul så har jag tillslut hittat ett hotell. Ett litet skyffe i Soho som visade sig vara drivet av svenskar, så det gick att få lite rabatt.
Jag höll på att få hjärtsnörp när jag inte hittade datorn, men den hade hamnat under en skjorta.

Det ska bli fruktansvärt skönt att ta sig lite ledigt. Det är jag, om någon, värd.

Jag tittade upp möjligheterna att ta sig norrut någon gång i veckan. Det finns mer än naturen som lockar i Skottland.

Nu ska jag gå ut och käka lite och dra några pints. Mörk öl på tisdagar. Bara för att man byter land behöver man inte byta traditioner.


Dagens Låt: The Clash - London Calling (De spelade faktiskt den på Heathrow)

Jag ska precis kliva på flyget till London nu. Det är en riktig impulsgrej. Jag tog på mig att byta skift med en gubbe på jobbet, så jag fick en hel del extrapengar direkt i näven därifrån, sen så blev jag tillfrågad om jag jag kunde vända lite plattor på en gammal polares 25-års fest. Det gav också ett par tusen. Direkt i näven, såklart.

Så därför sitter jag här nu, uppkopplad på Arlanda, och väntar på mitt flyg. Känner mig lite nervös, faktiskt.

Jag ringde till Sandra och frågade om hon ville följa med. Hon var redan på ön, men inte i England. Hennes sommar spenderas tydligen i Skottland. Hm. Undrar om det får bli en utflykt norrut, kanske.

Hoppas jag får sitta vid en nödutgång.
Och att whiskeyn är billig.


Dagens Låt: Bell X1 - Eve, The Apple Of My Eye ("The grass is greener where  it rains" - och alla vet hur mycket det regnar i London)

Imorse var luften sådär klar och ren som den bara är på morgonen. Det var bara jag och fiskmåsarna som var uppe och såg på när staden vaknade till liv efter en, till synes, ruffig fredagnatt.
Jag mötte två tjejer när jag var på väg hem längs Ruddammsgatan, vi delade på några cigg. De var på väg hem från en efterfest och hostade när de rökte mina Davidoff.

Jag har pratat lite med Sandra under sommaren. Inte mycket, utan lite. Det kändes stelt, på något sätt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag borde nog tycka att det inte är så bra, men förmodligen vore det bra att vara själv ett tag.
Fredde Larsson - mol allena. Smaka på den.

Istället för att gå hem så följde jag vägen fram till Kungsgatan och gick upp mot söder. Söderbacken låg helt stilla, jag mötte inte en enda människa på hela vägen. Bara en tom buss. Jag vek av in på Brunnsgatan och satte mig ner för att ta en till ciggarett. Sedan bestämde jag mig för att ta mig neråt city igen, så jag tog Gustavsgatan ner till ån, gick över bron och lade mig för att vila i Kvarnparken. Jag tände en till ciggarett och såg de två tjejerna som jag hade mött tidigare under morgonen. De visste inte riktigt var de skulle, de var här och hälsade på sina kusiner. I vanliga fall bodde de i Halmstad. Innan jag visade dem var de skulle så satte vi ner. De bjöd på godis, jag på tobak.
Jag kunde inte undgå att tänka på låten "New Slang" med The Shins. Det kändes som om den hade passat bra in.
När de hade hostat klart så gick vi åt varsina håll. De gick upp längs med ån medan jag tog omvägen genom Boulongern för att komma hem.

Dagens Låt: The Shins - New Slang (Det bara måste bli den idag.)

Det är många som har väntat på att få fira midsommar. Det är lite roligt, tycker jag. De har planerat, fixat och ställt iordning. Och visst är det fint. Det ska ingen kunna ta ifrån dem. Inte på något sätt..

Själv så har jag spenderat min medelsta sommarhögtid hos min mormor och min morfar. Det var, och ÄR, roligt. Snapsen är långt ifrån slut och ingen gnäller över att de är för trötta. Vi spelar sällskapsspel och känner oss som nitton igen.
Det sa en gammal flickväns faster; "Nu känns det som vi är nitton igen."
Då det inte var så länge sedan jag faktiskt var nitton så känns hela situationen en aning absurd. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jaha (med ett utdraget skratt emellan "ja" och "ha") känns lite väl ålderdomligt, kanske. Men å andra sidan rätt så sofistikerat.

Jag har inga avsikter alls att känna mig som nitton igen. Det har jag varit allt för nyligen. Och det var inte bara kul, sådetså.
Det fanns de som tyckte det var roligt att peka på de som inte alls hade de dyraste jeansen och de finaste frisyerna.

Jag träffade en tjej som gick i trean som tyckte jag var modig som stod för mina ideal. Hon hade inte svart läppstifft men jag ville kalla henne för Ellie. Hon förstod och vi åt en pizza på Benedig. Sedan var allting bra. Alla på skolan var lite rädda för henne (precis som i boken) så därför blev jag en helt ny människa.

Jag hängde med den läckra kretsen. Att det ledde till mer än ett missbruk tog jag inte så allvarligt på. Det var det, minst sagt, värt. Hennes kompis (vi kan, lite literaturvänligt nog, kalla henne Zoe) var med ofta. Till skillnad från boken så blev jag mer och mer förtjust i henne. Förtjust.
Det var det jag blev. Inte kåt eller sugen - som jag brukar bli på tjejer som jag fattar ett intresse för - utan förtjust. Förtjust och fascinerad. Hur man kunde stå ut (och inte bara stå ut, utan även behärska utan att falla hänsynslöst förälskad i henne...) med Ellie?


Hon var (och är, för den delen. Det finns inget som tyder på något annat, att hon inte ÄR, alltså. För är det någonting hon behärskar så är det att VARA. Hon ÄR som du aldrig har sett någon VARIT förut. Hon ÄR överallt och ingenstans. Det är coolt, men ändå lite läskigt. Som en huggorm på rymmen i en storstad.) inte alls som alla andra.
Det var (och är, och allt det andra...) det jag gillade mest hos henne.

Dagens Låt: Tracy Chapman - Behind The Wall (Det är mycket prat om tjejer i den häringa bloggen. För mig finns det bara en. Och hon är nog på andra sidan väggen)

Det har varit mycket på senare tid. En del har varit bra saker, det mesta inte så bra saker. Innan jag åkte hem för sommaren så insåg jag att det var väldigt länge sedan jag inte var ensam, trots att jag har omgivit mig med människor hela tiden. Trots att det alltid har funnits någon vid min sida, det har jag set till, så har jag kännt mig väldigt ensam. Allting har varit ingenting. Och nu håller ingenting på att bli allt.
Det känns som jag har förlorat mina tankar. Jag har inte reflekterat eller analyserat någonting på slutet. Allting jag har gjort har jag gjort helt utan kompromisser. Pang på.

Till slut tog jag mig samman och berättade. Alltihopa. Först blev HON ledsen. Jag har aldrig sett henne ledsen förut. Tjurig, arg, snudd på elak. Men aldrig ledsen. Efter ett tag började hon skratta. Hon såg tydligen något roligt i det hela. En filmrecensent hade nog kallat det tragikomiskt. Jag kallar det konstig. Sedan sa hon att det var väl inte så konstigt, om man tänker på hur vi träffades.

Jag hoppas på någon form av nystart. Kalla det en reinkarnation, om ni vill. Jag har köpt ett ljusblått anteckningsblock, och en penna, som används dagligen. I den brukar jag skriva om allting som kommer till mig för stunden.

Å andra sidan så hade vi inte en vad man brukar kalla vanlig relation. Det var inte så att jag åkte hem till hennes föräldrar och satt uppe på juldagen tills långt in på småtimmarna och drack whisky med hennes farsa. Och hon var inte ute och gick stavgång med min mamma. Vi var inte ute och åt några parmiddagar. Vi gick inte och bowlade, eller på bio. Mina kompisar gillade inte henne och hon gillade inte mina kompisar.

Dagens Låt: Säkert! - Vi Kommer Att Dö Samtidigt Du Och Jag (En hyllning till HENNE; Jag är lite yngre än du, men jag röker så det blir nog plusminusnoll.)

Igår så var jag på SOF. Det var mycket roligt. Dit ska jag ikväll igen. Vi ska nog se till att bli rätt så berusade.

Jag bröt ihop inne hos Sandra igår innan SOF. Jag hade i och för sig dragit ett par öl, men jag bekände allt. Tyvärr så vågar jag inte säga det till HON. Det hade nog varit det bästa.
Men men. Nu ska jag glömma alltihopa via öl.

Allting verkar gå enligt planerna.

// Fredde - Mannen, Myten, Legenden.

Det har varit hektiska dagar sedan jag kom ner till Linkan igen. Jag hämtade Sandra i Uppsala på tisdagen. Hon hade gjort en skiva till mig, den var bra. Vi hann lyssna på den två gånger innan vi var framme.

Det var, som sagt, bara en fråga om tid. Hur som helst så är det som det är nu. Jag kan inte säga att jag skötte det speciellt snyggt. För det gjorde jag inte. Inte alls, faktiskt.

Jag trodde det skulle kännas mer. Jag trodde jag skulle tänka på alla gånger vi har suttit och väntat på solen. Jag trodde jag skulle tänka på alla cigg vi har delat. Jag trodde jag skulle tänka på alla jag har givit upp för att vara med HENNE.  Jag trodde det skulle kännas.

Jag tror det har börjat ett mästerskap i hockey. Det torde vara VM. Det kan även vara segling. Eller bandy.

HON ringde idag och frågade hur allting var här hemma. Tack, fint. Och där nere? Det fanns inte ens tillstymmelse till glöd i våra röster. Hrmpf. Men vem trodde något annat, i och för sig?

Ta mig tusan så hade jag inte rätt. Det var VM.

Approå Dagens Låt så har jag insett att det är rätt så tråkigt. Vem fan bryr sig om vad jag lyssnar på? Förmodligen inte en jäkel. Så därför tänker jag, på daglig basis är tanken, bjuda på lite finsk manodepression;

Dagens Arto Paasilinna: "Åkeriägaren brast ut i ett rungande skratt och lovade att omedelbart sätta sig i bussen och bränna iväg genom landet i riktning mot Tavastland"

(man kan ha lite svårt att se det direkt manoderpressiva i detta. men då skall man ta i åtanke att denne ´åkeriägare' är medlem i ett självmordssällskap)

Fasen vad ofta jag åker hem, nuförtiden. Det kanske är någon form av verklighetsflykt. Ett sätt att försvinna från gråa dagar och tjejer.

HON verkade lite glad när jag berättade att jag skulle vara i Gävle över helgen. Jag kan kanske inte klandra henne.
Sandra ska till Uppsala på Valborg. Vi bestämde att jag hämtar upp henne på vägen ner till Linköping på tisdag. Jag valde att inte berätta det för HENNE.

För övrigt så gillar jag min nya "frisyr". Det är tydligen inte alla som gör det. Men den är billig.

Dagens Låt: Shout Out Louds - Tonight I Have To Leave It (Som sagt, verklighetsflykt)

Nu jäklar. Nu har jag äntligen tagit tjuren vid hornen (?) och klippt av mig mina lockar. När jag berättade det för lillesyrran så grät hon en skvätt. Jag tror det var påhittade tårar.

För att citera mig, från förut, dock, ; "det är bara en tidsfråga innan det här är slut. HON känner ingenting för mig, och jag känner likadant för HENNE"

Jag och Penny spelade badminton för några dagar sen. Jag har fortfarande fantastiskt ont i stjärten. Och imorgon ska jag möta honom en gång till.

På vägen hem från [hg] ikväll så tänkte jag rätt så mycket på HENNE. På hennes nyklippta hår, och hur det luktar persika. På hennes lena kropp och hennes otvivelaktiga musiksmak.


Men när jag kom hem så ringde jag inte till HON. Jag gick in till Sandra istället. Natten har sin egen logik.

Fyfan vad jag längtar till Shout Out Louds kommer. Det är inte så långt kvar nu.


Dagens Låt: Johnossi - The Show Tonight (Varje kväll har ett medförande soundtrack. Det är bara inte alla som vet det)

Håret sitter i min soffa och charmar tjejerna. Vi har väldigt roligt, bloggen får mycket skit. Det är den, kanske, värd.

Han ser lite obekväm ut. Men, det är han ju i och för sig inte. Det finns inget som akn bita honom i stjärten. Vilken kille!

Dagens Låt: (en till)  Morrissey - You Are The One For Me, Fatty (Även tjockisar är värda att finnas,)

Jag sitter hemma hos Håret. Vi kommer rätt så bra överens. Det vi pratar mest om är tjejer, det är lite roligt. Stofilen och Tommy är också med. Vi har trelivgt. Ganska så mycket.

Sofia kom in till mig idag. Hon hade med sig sin vinylspelare och lade på Shout Out Louds - Howl Howl Gaff Gaff. Vi blev bra packade till Very Loud. Vi blev nog, passande nog, rätt så högljudda.

Vi ska vidare på Flamman snart. Tror jag. Om inte annat så blir det väl en Herrgård.

Jag tänker på Sofia lite för ofta. Just nu tänker jag p ånågon annan, även där - finns det inte någon som akn stoppa mig? , lite för mycket....

Varför, oh varför, kan ingen rädda mig från mig själv?

Dagens Låt: Al Green - One Women ("one woman is breaking my heart, while the other one is making me do wrong")

Hörde nyss Uffes promenadvisa om Norrköping. Han tycker tydligen om Louise. Det är en fin bit, det är det.

Sofia vaknade med rodnade kinder imorse. Hon hade visst haft tentafest, det gick väl sådär. Hon var i alla fall nöjd med att vakna upp i rätt trappuppgång. Det var inget hon hade räknat med.

Sitter hemma hos Penny och snackar med Karates polare om datorer. Han verkar lite bitter. Jag hade tydligen skickat något elakt till honom.

Vi spelade lite Eldkvarn när vi (hon) vaknade. Helt plötslgt ringde HON.Jag sa att vi skulle träffas hemma hos henne. Inte hos mig.

Dagens Låt: En Promenad Genom Stan - Ulf Lundell (Ja, vad fan tror ni. Vill du vara min Louise?)

Idag så hörde jag och Karate en rolig låt på p3, tror att det var de-lux. Hur som helst så handlade den om gamla punkare som hade vuxit upp och börjat rösta blått efter löneökningar. Den var rolig och och handlade om att grilla. Vi blev inspirerade och köpte tre kilo karré.

På vägen hem från grillen så såg jag någon sitta och sova i trappuppgången. Det var Sofia, hon var tämligen packad. Jag bar upp henne och nu ligger hon på min säng. Jag tar soffan.

Vi grillade och kollade film och snackade. Han hade precis ringt till tjejen han hade träffat på Statoil för ett par veckor sedan. Hon föreslog fika, han tyckte det lät bra.

När hon sover så har hon munnen lite öppen. Det är lite sött. Jag ställde precis fram en hink och drog bort håret från hennes ansikte, det ska nog gå bra att sova på soffan.

Dagens Låt: Tiger Lou - Last Night They Had To Carry Me Home (Ja, inte mig alltså.)

Nu kom jag precis hem igen, efter en kväll ute. Tog en midnattsmiddag med Karate och hans nya tjej. Hon verkade trevlig, och bekant. Det sista undvek jag att nämna till honom.

Jag ringde Sofia alldelles nyss. Hon var lite yrvaken de första minuterna, sen så lät hon glad. Tror jag. Det kan ha varit en illusion, att hon var glad, alltså. Lite som en oas i öknen. Jag ville att hon skulle vara glad, precis som att ökenfararna ville att det skulle finnas ett vattenhål mitt ute bland all sand.

Vi hade i alla fall jävligt roligt, jag och Karate. Tyvärr, måste jag säga, på Filippas bekostnad. Hon verkar trevlig. Om än en smula bekant, som sagt.

Dagens Låt: Gigi D'Agostino - I'll Fly Whit You (Ikväll fick jag en återblick av mitt "gamla" liv. Jag tyckte inte illa om allt. Inte om Karate, i alla fall)

Idag köpte jag en bok som jag tyckte om när jag var mindre. Den heter "Peter och dinosaurierna", och handlar om en liten kille (Peter, såklart) och hans funderingar om hur alla dinosaurier försvann från jorden. Det är mycket fina bilder och underfundiga texter och allting slutar med att dinosaurierna åker ut i rymden i ett stort skepp, för att lämna plats åt människan. Det är en mycket, om än en smula naiv, det bör erkännas, fin tankebana han har Peter. Barn har ofta det, fina tankebanor. Utom de som skriker hela tiden. Eller, de kanske också har goda åsikter, men inte är kapabla at framföra det.

Hursomhelst så ska jag ut nu. Jag och Karate. Det blir alltid succé. Alltid.