freddelarsson

Jag har precis kommit hem ifrån den kära herrgården. Allting är perfekt där. Eller ja, kanske inte allting. Någonting är inte där längre, det har försvunnit. Men ibland verkar det dyka upp igen. Och då är ingen gladare än jag. Så det så.

Jag har märkt att jag ofta skriver så här "novell-pretto", typ; ''vi sågs på Stenbrötsgatan och natten var lika tyst som vi.' Grejen är att det känns alltid så när jag träffar HENNE. Det känns som jag är en figur i något som någon annan har kokat ihop, att jag inte riktigt styr över vad som händer själv. Framförallt så känns det hela tiden som att jag tar ett steg åt fel håll varje gång vi ses.

En vecka går faktiskt snabbt.

Vi träffades igen ikväll. Det verkar som vi är periodare, HON och jag. Inte på sprit, men på varandra. Det kan vara nog så dåligt det. Att ta sig ett järn skadar sällan någon annan än mig själv. Men det andra. Det ledar bara (bara!) till problem.

Dagens Låt: Doktor Kosmos - Bredäng Centrum (Ett sådant soundtrack kan verkligen inte vara dåligt. Verkligen inte.)

Idag tog sensommaren slut och hösten började. Allting hände på en och samma dag. Väldigt exakt. När jag gick till skolan imorse fanns det fortfarande lite sommar i luften. Det gjorde det verkligen inte när jag gick hem. Då grinade hösten mig i ansiktet.

Det kanske är just det, hösten. Det är kanske den som får mig att dras till henne igen. Eller så är det så att jag bara vill ha det jag inte kan få. Men förmodligen hösten. Hösten och lukten av blöt asfalt. Jävla årstid.

Dagens Låt: Moneybrother - Brännö Serenad (Jo, det ska vara Moneybrother. Och vad vet man egentligen om kärleken?)

Jag har varit inne hos Sandra och druckit te och ätit skorpor nu. Vi satt och lyssnade på Meat Is Murder (för vilken gång i ordningen vet ingen) och allting kändes bra. Det kändes varmt. Det gjorde det inte imorse.

Jag hade nästan glömt att hon existerade. HON. Vi stod och trängdes efter samma öl i fredags. Det fanns ingenting att säga, kändes det som. Och ändå fanns det väldigt mycket att säga. Ständigt denna komplexitet; man gör någonting man inte vill, utan att egentligen kunna förklara varför. Sociala koder, antar jag.

Då var det rundgång i mitt huvud. Jag vaknade upp i ett rum som var bekant men inte mitt. Min kind vilade på kanten till en knallblå plasthink, som var långt ifrån tom. Innan jag förstod var jag befann mig så kändes det lite skrämmande. Då kom Sandra in och log och frågade om jag hade vaknat till slut.

Vi träffades senare när vi skulle hämta ut våra jackor, HON och jag. Eftersom att vi skulle åt samma håll väntade jag på henne. Efter ett stopp för cigarettinköp stannade vi nere vid ån och tittade ner i vattnet. Vi satt där och var tysta tillsammans länge och innan någon hade sagt något lade hon sitt huvud på min axel.

Hon klargjorde för vad som hade hänt och hur jag hade hamnat där. Jag mådde lite dåligt och gick ut för att röka. Hon följde med. Hon berättade att jag hade suttit utanför hennes dörr och sovit när hon kom hem. Det hade sett "gulligt och äckligt ut på samma gång".

När solen gick upp var cigaretterna slut och vi började gå hemåt. Den kalla morgonluften slog helt plötsligt till henne som en uppercut och hon fick låna min jacka. Stan kändes frisk, men lite utmattad. Någon som precis har tillfrisknat. Hennes klackar var tillsammans med fiskmåsarna de enda ljudkällorna och allting var fint.

Jag har förresten satt upp gardiner i mitt rum nu. De är vita. Lite som vanilj.

Dagens Låt: Timo Räisinen - Sweet Marie (Ibland så gör man samma misstag flera gånger)

Jag läste nyss en kommentar ang. björnar. Jag har inte riktigt smält det som skrevs i senaste inlägget. Det betydde, faktiskt, mer än lite.

Det betydde, faktiskt, en hel del. Det fick mig att funderar, att tänka efter - före.

Helt plötsligt så stod jag utanför hennes dörr. Precis på det sättet som jag aldrig gör. Jag hamnar helt enkelt inte bara utanför en snygg tjejs dörr. Då finns det en tanke bakom det. Det bor, för att dra en liknellse lite för långt, en liten Tobias Linderoth i min ryggmärg. Jag hoppas verkligen att han inte går till Elfsborg.

Det är sällan någonting dåligt. Man får helt enkelt lite tid över för funderingar. Och det är inte obra.

Dagens Låt: Alphaville - Big in Japan (Aldrig - aldrig! - har någon skjutit så hårt som Tobbe gjorde i Japan. Det var stort)

Han tänkte på hur det brukar bli.
Han tänkte på varför han aldrig helt plötsligt hamnar utanför någons dörr, efter att ha varit ute och vandrat planlöst mitt i natten. Det gör de ju alltid i de böcker som han läser.
Han tänkte på att man kanske blir den människa man låtsas vara, om man låtsas tilräckligt länge.
Sedan så tänkte han en liten stund på björnar. Det skulle visa sig vara en smula konstigt.
Han tänkte på att allting han gör finns det en tanke bakom. Fast sedan så ändrade han sig.
Han tänkte på hur ospontan han var, på hur väldigt beräknande han hade blivit.
Han tänkte på att det förmodligen berodde på att han aldrig vågade öppna upp sig, att han var väldigt rädd för att hamna i en situation där han inte hade några livlinor kvar. Han vill kunna ringa en vän.
Han tänkte på om han skulle kalla det för stolthet. Det borde han inte.
Han tänkte på hur odramtiskt hans liv var. Det kanske han skulle anklaga sin beräknande sida för. Eller så var det så att hans referenser var konstiga, tänkte han.


Jag tänkte på att han heter som jag.