Midsommar, igår.
Det är många som har väntat på att få fira midsommar. Det är lite roligt, tycker jag. De har planerat, fixat och ställt iordning. Och visst är det fint. Det ska ingen kunna ta ifrån dem. Inte på något sätt..
Själv så har jag spenderat min medelsta sommarhögtid hos min mormor och min morfar. Det var, och ÄR, roligt. Snapsen är långt ifrån slut och ingen gnäller över att de är för trötta. Vi spelar sällskapsspel och känner oss som nitton igen.
Det sa en gammal flickväns faster; "Nu känns det som vi är nitton igen."
Då det inte var så länge sedan jag faktiskt var nitton så känns hela situationen en aning absurd. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jaha (med ett utdraget skratt emellan "ja" och "ha") känns lite väl ålderdomligt, kanske. Men å andra sidan rätt så sofistikerat.
Jag har inga avsikter alls att känna mig som nitton igen. Det har jag varit allt för nyligen. Och det var inte bara kul, sådetså.
Det fanns de som tyckte det var roligt att peka på de som inte alls hade de dyraste jeansen och de finaste frisyerna.
Jag träffade en tjej som gick i trean som tyckte jag var modig som stod för mina ideal. Hon hade inte svart läppstifft men jag ville kalla henne för Ellie. Hon förstod och vi åt en pizza på Benedig. Sedan var allting bra. Alla på skolan var lite rädda för henne (precis som i boken) så därför blev jag en helt ny människa.
Jag hängde med den läckra kretsen. Att det ledde till mer än ett missbruk tog jag inte så allvarligt på. Det var det, minst sagt, värt. Hennes kompis (vi kan, lite literaturvänligt nog, kalla henne Zoe) var med ofta. Till skillnad från boken så blev jag mer och mer förtjust i henne. Förtjust.
Det var det jag blev. Inte kåt eller sugen - som jag brukar bli på tjejer som jag fattar ett intresse för - utan förtjust. Förtjust och fascinerad. Hur man kunde stå ut (och inte bara stå ut, utan även behärska utan att falla hänsynslöst förälskad i henne...) med Ellie?
Hon var (och är, för den delen. Det finns inget som tyder på något annat, att hon inte ÄR, alltså. För är det någonting hon behärskar så är det att VARA. Hon ÄR som du aldrig har sett någon VARIT förut. Hon ÄR överallt och ingenstans. Det är coolt, men ändå lite läskigt. Som en huggorm på rymmen i en storstad.) inte alls som alla andra.
Det var (och är, och allt det andra...) det jag gillade mest hos henne.
Dagens Låt: Tracy Chapman - Behind The Wall (Det är mycket prat om tjejer i den häringa bloggen. För mig finns det bara en. Och hon är nog på andra sidan väggen)
Själv så har jag spenderat min medelsta sommarhögtid hos min mormor och min morfar. Det var, och ÄR, roligt. Snapsen är långt ifrån slut och ingen gnäller över att de är för trötta. Vi spelar sällskapsspel och känner oss som nitton igen.
Det sa en gammal flickväns faster; "Nu känns det som vi är nitton igen."
Då det inte var så länge sedan jag faktiskt var nitton så känns hela situationen en aning absurd. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jaha (med ett utdraget skratt emellan "ja" och "ha") känns lite väl ålderdomligt, kanske. Men å andra sidan rätt så sofistikerat.
Jag har inga avsikter alls att känna mig som nitton igen. Det har jag varit allt för nyligen. Och det var inte bara kul, sådetså.
Det fanns de som tyckte det var roligt att peka på de som inte alls hade de dyraste jeansen och de finaste frisyerna.
Jag träffade en tjej som gick i trean som tyckte jag var modig som stod för mina ideal. Hon hade inte svart läppstifft men jag ville kalla henne för Ellie. Hon förstod och vi åt en pizza på Benedig. Sedan var allting bra. Alla på skolan var lite rädda för henne (precis som i boken) så därför blev jag en helt ny människa.
Jag hängde med den läckra kretsen. Att det ledde till mer än ett missbruk tog jag inte så allvarligt på. Det var det, minst sagt, värt. Hennes kompis (vi kan, lite literaturvänligt nog, kalla henne Zoe) var med ofta. Till skillnad från boken så blev jag mer och mer förtjust i henne. Förtjust.
Det var det jag blev. Inte kåt eller sugen - som jag brukar bli på tjejer som jag fattar ett intresse för - utan förtjust. Förtjust och fascinerad. Hur man kunde stå ut (och inte bara stå ut, utan även behärska utan att falla hänsynslöst förälskad i henne...) med Ellie?
Hon var (och är, för den delen. Det finns inget som tyder på något annat, att hon inte ÄR, alltså. För är det någonting hon behärskar så är det att VARA. Hon ÄR som du aldrig har sett någon VARIT förut. Hon ÄR överallt och ingenstans. Det är coolt, men ändå lite läskigt. Som en huggorm på rymmen i en storstad.) inte alls som alla andra.
Det var (och är, och allt det andra...) det jag gillade mest hos henne.
Dagens Låt: Tracy Chapman - Behind The Wall (Det är mycket prat om tjejer i den häringa bloggen. För mig finns det bara en. Och hon är nog på andra sidan väggen)
Va?
Det har varit mycket på senare tid. En del har varit bra saker, det mesta inte så bra saker. Innan jag åkte hem för sommaren så insåg jag att det var väldigt länge sedan jag inte var ensam, trots att jag har omgivit mig med människor hela tiden. Trots att det alltid har funnits någon vid min sida, det har jag set till, så har jag kännt mig väldigt ensam. Allting har varit ingenting. Och nu håller ingenting på att bli allt.
Det känns som jag har förlorat mina tankar. Jag har inte reflekterat eller analyserat någonting på slutet. Allting jag har gjort har jag gjort helt utan kompromisser. Pang på.
Till slut tog jag mig samman och berättade. Alltihopa. Först blev HON ledsen. Jag har aldrig sett henne ledsen förut. Tjurig, arg, snudd på elak. Men aldrig ledsen. Efter ett tag började hon skratta. Hon såg tydligen något roligt i det hela. En filmrecensent hade nog kallat det tragikomiskt. Jag kallar det konstig. Sedan sa hon att det var väl inte så konstigt, om man tänker på hur vi träffades.
Jag hoppas på någon form av nystart. Kalla det en reinkarnation, om ni vill. Jag har köpt ett ljusblått anteckningsblock, och en penna, som används dagligen. I den brukar jag skriva om allting som kommer till mig för stunden.
Å andra sidan så hade vi inte en vad man brukar kalla vanlig relation. Det var inte så att jag åkte hem till hennes föräldrar och satt uppe på juldagen tills långt in på småtimmarna och drack whisky med hennes farsa. Och hon var inte ute och gick stavgång med min mamma. Vi var inte ute och åt några parmiddagar. Vi gick inte och bowlade, eller på bio. Mina kompisar gillade inte henne och hon gillade inte mina kompisar.
Dagens Låt: Säkert! - Vi Kommer Att Dö Samtidigt Du Och Jag (En hyllning till HENNE; Jag är lite yngre än du, men jag röker så det blir nog plusminusnoll.)
Det känns som jag har förlorat mina tankar. Jag har inte reflekterat eller analyserat någonting på slutet. Allting jag har gjort har jag gjort helt utan kompromisser. Pang på.
Till slut tog jag mig samman och berättade. Alltihopa. Först blev HON ledsen. Jag har aldrig sett henne ledsen förut. Tjurig, arg, snudd på elak. Men aldrig ledsen. Efter ett tag började hon skratta. Hon såg tydligen något roligt i det hela. En filmrecensent hade nog kallat det tragikomiskt. Jag kallar det konstig. Sedan sa hon att det var väl inte så konstigt, om man tänker på hur vi träffades.
Jag hoppas på någon form av nystart. Kalla det en reinkarnation, om ni vill. Jag har köpt ett ljusblått anteckningsblock, och en penna, som används dagligen. I den brukar jag skriva om allting som kommer till mig för stunden.
Å andra sidan så hade vi inte en vad man brukar kalla vanlig relation. Det var inte så att jag åkte hem till hennes föräldrar och satt uppe på juldagen tills långt in på småtimmarna och drack whisky med hennes farsa. Och hon var inte ute och gick stavgång med min mamma. Vi var inte ute och åt några parmiddagar. Vi gick inte och bowlade, eller på bio. Mina kompisar gillade inte henne och hon gillade inte mina kompisar.
Dagens Låt: Säkert! - Vi Kommer Att Dö Samtidigt Du Och Jag (En hyllning till HENNE; Jag är lite yngre än du, men jag röker så det blir nog plusminusnoll.)