freddelarsson

Jag har varit inne hos Sandra och druckit te och ätit skorpor nu. Vi satt och lyssnade på Meat Is Murder (för vilken gång i ordningen vet ingen) och allting kändes bra. Det kändes varmt. Det gjorde det inte imorse.

Jag hade nästan glömt att hon existerade. HON. Vi stod och trängdes efter samma öl i fredags. Det fanns ingenting att säga, kändes det som. Och ändå fanns det väldigt mycket att säga. Ständigt denna komplexitet; man gör någonting man inte vill, utan att egentligen kunna förklara varför. Sociala koder, antar jag.

Då var det rundgång i mitt huvud. Jag vaknade upp i ett rum som var bekant men inte mitt. Min kind vilade på kanten till en knallblå plasthink, som var långt ifrån tom. Innan jag förstod var jag befann mig så kändes det lite skrämmande. Då kom Sandra in och log och frågade om jag hade vaknat till slut.

Vi träffades senare när vi skulle hämta ut våra jackor, HON och jag. Eftersom att vi skulle åt samma håll väntade jag på henne. Efter ett stopp för cigarettinköp stannade vi nere vid ån och tittade ner i vattnet. Vi satt där och var tysta tillsammans länge och innan någon hade sagt något lade hon sitt huvud på min axel.

Hon klargjorde för vad som hade hänt och hur jag hade hamnat där. Jag mådde lite dåligt och gick ut för att röka. Hon följde med. Hon berättade att jag hade suttit utanför hennes dörr och sovit när hon kom hem. Det hade sett "gulligt och äckligt ut på samma gång".

När solen gick upp var cigaretterna slut och vi började gå hemåt. Den kalla morgonluften slog helt plötsligt till henne som en uppercut och hon fick låna min jacka. Stan kändes frisk, men lite utmattad. Någon som precis har tillfrisknat. Hennes klackar var tillsammans med fiskmåsarna de enda ljudkällorna och allting var fint.

Jag har förresten satt upp gardiner i mitt rum nu. De är vita. Lite som vanilj.

Dagens Låt: Timo Räisinen - Sweet Marie (Ibland så gör man samma misstag flera gånger)