Tivoli
Jag var på kalas idag. Det var varken roligt eller speciellt. Men ändå bjöd det på en hel del spänning. Saker och ting har en tendens att göra det när man beger sig ut på sådana här resor själv. Svenskarna från hotellet inbjöd mig till deras kusiner. Och tro mig, engelska födelsedagar är inte alls som svenska.
(De är snudd på obehagliga. Jag kan inte säga att jag känner mig bekväm med det engelska språket, det kan jag verkligen inte. Jag har fullt sjå med det svenska.)
Doctor Cox Jordan är snygg. Eller hur?
Hamsun har skrivit en bok. Den ska inte alls kallas bra, för det tror jag inte många tycker att den är. Min far tycker nog inte heller det, men han läser den ändå. Han tycker om att citera böcker. Och Gud, vem gör inte det. Med citat som:
"vem har inte varit med om situationer där detta att lyfta en häst har känts som en naturlig utväg?" vinner han många poäng. Och, för den delen, vem fan har varit med om sådana situationer? inte jag, i alla fall.
Kanske Jesper.
Vi har ett förhållande som bygger på silential samspråkighet. Det är sådana vi är, min far och jag. Ofta, för jag vill inte säga alltid, beter han sig mycket konstigt. Det kan bero på hans osunda intag av cali-pop. För, om jag har förstått det hela rätt, så gillar han inte alls den här serien, utan tittar på den för att...för att... ja, vem fan vet varför?
Ibland så lyckas man skriva (eller säga eller rita eller sjunga eller dikta eller... ja, du fattar) vad man menar, och ibland... ja, ibland vill man bara lyfta en häst. Och det räcker oftast en bra bit.
Ibland till och med längre än vad man tror att det ska räcka. Men ofta räcker det. Det är lite konstigt det där. Man kunde hoppas att Voltaire hade sagt något liknande. Det har han nog inte gjort. (Jag kan såklart inte gå i god för att vår vän inte har sagt något sådant. Det vore konstigt. Hur skall jag veta vad han har företagit sig? Om man antar att jag vet något sådant så kan man vara ute och cykla. Inte nödvändigtvis, men förmodligen).
Men man kan förstås hoppas. Man kan även hoppas på Honoré de Balzac. Han har skrivit en väldigt fin bok om Paris. Den borde alla läsa, han påminner en hel del om Dostojevski. Så som han behandlar Raskolnikov borde Balzac framföra "makaronimannen". Om inte annat så är St. Petersburg värd det. Och hör sen.
Dagens Låt: Lars Winnerbäck - Kom Änglar (Kom änglar, och ta mig härifrån. För det är det jag vill. Det, eller en charter till Kreta)
(De är snudd på obehagliga. Jag kan inte säga att jag känner mig bekväm med det engelska språket, det kan jag verkligen inte. Jag har fullt sjå med det svenska.)
Doctor Cox Jordan är snygg. Eller hur?
Hamsun har skrivit en bok. Den ska inte alls kallas bra, för det tror jag inte många tycker att den är. Min far tycker nog inte heller det, men han läser den ändå. Han tycker om att citera böcker. Och Gud, vem gör inte det. Med citat som:
"vem har inte varit med om situationer där detta att lyfta en häst har känts som en naturlig utväg?" vinner han många poäng. Och, för den delen, vem fan har varit med om sådana situationer? inte jag, i alla fall.
Kanske Jesper.
Vi har ett förhållande som bygger på silential samspråkighet. Det är sådana vi är, min far och jag. Ofta, för jag vill inte säga alltid, beter han sig mycket konstigt. Det kan bero på hans osunda intag av cali-pop. För, om jag har förstått det hela rätt, så gillar han inte alls den här serien, utan tittar på den för att...för att... ja, vem fan vet varför?
Ibland så lyckas man skriva (eller säga eller rita eller sjunga eller dikta eller... ja, du fattar) vad man menar, och ibland... ja, ibland vill man bara lyfta en häst. Och det räcker oftast en bra bit.
Ibland till och med längre än vad man tror att det ska räcka. Men ofta räcker det. Det är lite konstigt det där. Man kunde hoppas att Voltaire hade sagt något liknande. Det har han nog inte gjort. (Jag kan såklart inte gå i god för att vår vän inte har sagt något sådant. Det vore konstigt. Hur skall jag veta vad han har företagit sig? Om man antar att jag vet något sådant så kan man vara ute och cykla. Inte nödvändigtvis, men förmodligen).
Men man kan förstås hoppas. Man kan även hoppas på Honoré de Balzac. Han har skrivit en väldigt fin bok om Paris. Den borde alla läsa, han påminner en hel del om Dostojevski. Så som han behandlar Raskolnikov borde Balzac framföra "makaronimannen". Om inte annat så är St. Petersburg värd det. Och hör sen.
Dagens Låt: Lars Winnerbäck - Kom Änglar (Kom änglar, och ta mig härifrån. För det är det jag vill. Det, eller en charter till Kreta)
Kommentarer
Trackback