freddelarsson

Igår så var jag ut på hemplan, för omväxlings skull. Karate och Håret drog med mig på "en öl". Det slutade med nattliga utsvävningar långt in på småtimmarna.

Vi gick ut på Goya och hade det trevligt. En öl blev två blev fyra. Efter det så träffade vi några barndomskompisar till Håret. Det kan göra detsamma vad de hette. Jag började prata med den ena av de, hon verkade trevlig. Efter ett tag gick vi därifrån och samtidigt som vi inte visste vad som skulle hände, var vi fullkomligt övertygade om vad som skulle hända. Vi tog en promenad. Gick Nygatan bort till Kvarnparken och vidare ner i Boulongern. Vid kraftverksbron satte vi oss ner och tittade på strömmarna, de får en lätt att sväva iväg, de där strömmarna. Jag började tänka på hur livet som strömmande vatten skulle vara, att bara upplösas, varje molekyl i kroppen tappar förbindelse med varandra, och sedan bara flyta med. Inte veta vart man kommer att hamna, när man vaknat på morgonen. Inte vara styrd av regler och förbindelser. Ta mig fan, jag vill vara vatten. Så tänkte jag.
Då slet hon, jag skulle vilja säga bryskt, men jag vet inte, mig bort ur mina meditativa tankebanor och tog fram sin iPod (varför har alla tjejer jag träffar iPod?) och sa att jag skulle lyssna på det här. "Det här" var Erykah Badu. Vi satt och lyssnade på det när hon la sitt huvud på min axel.

Jag tänkte på Sofia hela tiden. Och tänker.

Resten blev, som det brukar heta (eller, det brukar ju heta "Resten ÄR" och inte "Resten BLEV", men jag tyckte att det passade sig bättre med ett blev där. Fråga mig inte varför, för det kan jag inte svara på, jag har inga vetenskapliga bevis, eller på annat sätt genomtänkta finurligheter, för att backa upp mitt blev. Det mest troliga är att jag inte har lärt mig alla skrivregler helt enkelt. Ja, så säger vi. ), historia.

Oremo på topp. Man kan ju alltid hoppas, i alla fall.

Dagens Låt: The Ark - The Worrying Kind (Jag borde nog bli mer orolig än vad jag blir. Jag är nog ute på djupt vatten där isen är tunn)