freddelarsson

"Plötsligt händer det inte igen." Titeln på en halvhyfsad låt med Vapnet, men också lite av dagens sanning.

Jag har varit borta ett tag. Rätt så länge, faktiskt. Man skulle kunna tro att saker har hänt, att saker har förändrats. Man skulle kunna tro att folk har märkt att man har varit borta, att folk har kommit på saker. Sett saker ur nya perspektiv. Skulle man tro det, skulle man tro fel.

Dryg Brat Som Jag Känner För Att Vi Har Gemensamma Bekanta: "Men tjena gubben (alltid detta gubben)! Verkar lite het du! Det var ett tag sen. Hur fan är det med dig?"
Jag: "Tja. Jofan, det är bara bra. Själv?"
Dryg Brat Som Jag Känner För Att Vi Har Gemensamma Bekanta: "Haha. (varför i helvete skrattar människan?) Man var ju nykter i morse, men nu börjar det ordna upp sig! Häng med bort till bordet, vi ska precis dra in en Cava."
Jag: "Tack, men nej tack. Jag föraktar sådana som du och är av uppfattningen att jorden skulle vara en bättre plats utan dig. Plus att jag måste spy."

HON, alltså. Med läppar lika röda som hennes skor kom hon fram till mig och frågade efter eld. Vi tog med oss varsitt paket och satte oss nere vid ån. Hon berättade att jag har varit saknad. Efter ett halvt paket så insåg jag att jag hade saknat henne också.

Jag önskar att jag hade mod att säga det där sista. Men det har jag aldrig. Vissa kallar det social kompetens. Jag kallar det feghet.

Vi pratade, som vanligt, får man nästan lov att säga, förbi gryningen och gick hemåt när vanligt folk började äta lunch. Vi tog en taxi till mig och låg med varandra. Det var bra.

Dagens Låt: Shout Out Louds - The Comeback (Storhetsvansinne? Jag? Näe!)