Att sova, eller inte sova.

Jag mår inte bra. Jag har inte sovit mer än några minuter sen jag gjorde slut med Sandra. Det här funkar inte. De började fråga idag i skolan, de tyckte jag såg lite sliten ut. Jag försökte skämta bort alltihopa. Tror att det funkade. Men, varför är man så rädd för att be om hjälp? Är det inte precis det man behöver?
Någon som lyssnar och, i bästa fall, kan hjälpa en. Eller är det kanske en utopi?


Det körde nyss förbi en bil utanför mitt fönster. Klockan är tjogo minuter i sex på morgonen. Tänk om det har hänt någonting. Tänk om det är en orolig pappa som är ute och leter efter sin dotter, som är ute på studentskiva, det börjar väl bli tid för dom nu. Tänk dig när han hittar henne, nerspydd i sin finklänning.
Han blir, som alla pappor, alldelles för rädd för att säga hur rädd han var. Det gäller nog inte bara pappor, tror jag. Istället för att berätta hur glad han blir över att hitta henne så skäller han ut henne;
Hur kunde hon svika honom, och mamma, så mycket? Förstår du inte hur oroliga de har varit?!



Jag måste försöka sova lite. Om två timmar har jag optimeringslaboration. Hoppas jag kan det.

Natt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback