freddelarsson

I helgen verkar det som om jag försökt sätta rekord i klantighet. Det har gått bra. Min utkorg vittnar om ångestfyllda och, i ärlighetens namn, väldigt alkade meddelande.

En cigarett. Det känns inte bara så lite symboliskt att det är så vi möts hela tiden. Vi verkar leva i någon obestämd symbios, HON och jag. Men inte någon bra symbios. Verkligen inte någon bra. Snarare så att ödet trycker ihop oss när någon är sårbar, och den andra villig. Verkligen inte bra.

Den rent fysiska baksmällan sträckte sig långt in på måndagen. Den psykiska kommer att hålla i sig betydligt längre än så.

Jag har för länge sedan tappat räkning på hur många gånger jag har stått i den där kön. Alltid ensam. Oavsett om någon har varit med mig in dit. Oavsett om någon har gått med mig därifrån så har jag alltid varit ensam. Oavsett om det är en eller två personer som vaknar i min säng dagen efter så är jag ensam.  Även med HENNE. Men då vet båda om det.

På så sätt kan rutiner vara bra. Efter cigaretterna vet båda vad som väntar. Inga konstigheter, liksom.

Dagens Låt:  Merz - Warm Cigarette Room (Med ett inlägg som detta, vad annars?)